(publicerad tidigare) Jag önskar att jag någon gång kunde le mot spegeln och säga jag älskar mej.

Varenda dag går jag och tänker på hur jag ser ut. Jag har fått höra så mycket skit i hela mitt liv. Det sitter som ärr i mitt hjärta. När ska jag lägga allt bakom mej och inte ta åt mej? Allt kretsar runt man ser ut. Hur många som gillar ens profilbild på facebook och hur många vänner man har. Så jäkla dumt, men med ett knapptryck kan hela dagen vara förstörd. "Gilla detta så skriver jag hur snygg du är på en skala 1-10" "gilla detta så betygsätter jag ditt utséende med IG, G, VG eller MVG. Så jävla dumt, och så jävla fel. Ändå trycker jag på dom där "gilla-knapparna" varenda gång. För att ett litet hopp inom mej säger "-jag kanske duger den här gången". Självklart blir jag lika ledsen varje gång. Varför "gillar" jag det för då? Jo, för jag hoppas så in åt helvete att jag någon gång ska få någon slags bekräftelse.

Facebook är den absolut dummaste undebaraste uppfinningen som kommit på fråga. Vissa kan ju bara skriva "bajs" på ens status och så vips! Så har 50 pers gillat. En annan skriver om hur duktig den har varit med det och det, är det någon som gillar dens status? Nä. Visst, så här är det i verkliga livet också att det finns populära och så kallade töntar. Men allt blir tydligare på facebook. Den populära skriver vad den ska äta till middag och 50 pers är där och gillar medans "tönten" skriver "hoppas armen läker bra så att jag slipper operera den igen" och ingen bryr sej.

Den klokaste statusen som någonsin blivit publiserad såg jag idag.



Varför ser man inte mer sånt här i verkliga livet än statusuppdateringar på facebook i dagens samhälle?

Jag vet att andra inte tycker att jag är perfekt. Ingen är perfekt. Ändå så ska vi lådsas att vissa människor är perfektare än andra?

Här sitter jag och har ångest över allt jag ätit idag. Över hur jag ser ut och att jag behöver göra någonting åt det. Varför måste man vara smal och ha ett modellansikte för att bli accepterad?

Här sitter jag med min mage hängandes över mina jeans, med mina lår som går ihop och med mitt dystra ansikte. Vem har kommit på att man inte kan se ut så? Jag vill vara stark men då måste jag kunna visa mej svag. Jag önskar att jag någon gång kunde le mot spegeln och säga jag älskar mej.

vet att det är svårt men skit i vad andra tycker om dig, försök bara säg till dig själv ''i don't give a fuck'' mot alla som tittar på dig, eller säger något. du är fin, du duger, det vet du också egentligen inombords.

Det är ingen som har bestämt hur man ska se ut för att vara snygg. Du måste fokusera på det fina på dig själv, för det går inte annars. Alla har saker dom inte gillar och alla fokuserar på det men man ska tänka på det fina. Du är hur vacker som helst bara det att du inte verkar se det. Det kommer inte komma en dag helt plötsligt då alla går runt och ger dig komplimanger och säger att du är skitsnygg för att du ska få det bekräftat utan det måste du inse själv. Visst, världen är sjukt orättvis men det går inte att göra något åt. Skit i vad andra tycker för det är vad du tycker som räknas. Ställ dig vid spegeln varje morgon, le och säg "jag älskar mig själv" tills du verkligen gör det.

Du har så himla rätt! Precis, vem har kommit på att man inte kan se ut så? Det är sånt himla stört ideal. Världen är störd. Du är vacker! You go girl!!