Vi letar efter något unikt och nytt men vill ha det gamla vanliga.
Jaha. Då satt jag där i tv-soffan för någon vecka sedan likt de flesta och tittade på det nya och färgsprakande programmet X-factor. Den sista utslagningen innan de direktsända programmen skulle börja. En efter en slås ut och jag blir bara mer och mer frustrerad, ja rent ut sagt så fucking jävla arg. För vilka är det som får åka hem och vilka är det som får stanna? Jo alla som är udda, unika och har något eget dom röstas ut. De som har den klassiska rösten och idealutseendet går självklart vidare. Precis som det alltid har varit.
För mig var detta en sådan enorm beskvikelse så jag verkligen trodde X-factor inte skulle vara som alla andra program, utan mer mänskligt och nytt. Allt det som tv-program i alla tider har saknat. Som vanligt så hade jag varit för hoppfull på samhället och dess tänk.
Min allra största irration var när Awa Santesson gick vidare, men inte Sara Nutti.
Sara är en skön, cool brud som kommer från den minsta byn man kan föreställa sig. Hon ställer sig på scenen och har verkligen en enormt känslofull, härlig och unik röst samtidigt som hon har härligaste personligheten. Hon har allt som jag tycker X-faktoren ska innehålla.
Det enda jag anser som Awa har som är unikt är hennes ålder. Jättesöt tjej, fin röst MEN hon har inget speciellt. Bara vanlig, tråkig, inte egen och ett utseende som gör att hon kan glida in på en räkmacka i många sammanhang.
Vi letar efter någon som har "X-et" men tar bara det säkra kortet och kör på det som ser bäst ut i tv.
Känner att jag inte kan formulera mig på ett moget sätt längre så nu exploderar jag...
Varför i helvete är det så jävla viktigt att ha ett fucking jävla äckelbra utseende?
Varför väljer man att tycka att en liten söt oskyldig tjej med en alldeles för vanlig röst är unik?
VARFÖR I HELA FANSKAPET väljer man den snyggaste när personligheten eller rösten är lika?
Tex. så valde Orup Freja Modin framför Christine Zakrisson. Av en slump? Nej för att Freja är ung, har det idealutseende vi alla suktar efter trots att båda två hade väldigt lika genre och lika röster.
Ja, okej att det är så Sverige ser ut idag och att det är så Idol och alla andra program går ut på. Men nu, nu för i helvete när det skapas ett program där man ska leta efter något alldeles extra unikt men man fortfarande går i samma fotspår gör mig så grymt jävla arg. Vi tar dom tjejer och killar som har helt okejiga röster men framförallt bra utseende. Alltså det bara kokar inom mig. Inom mig finns så enormt många känslor och tankar men jag har så svårt att formulera mig på rätt sätt.
Det jag ville komma fram till var, att vi letar efter något unikt och nytt, men vågar inte satsa ordentligt så vi bestämmer oss för att vi i alla fall vill ha det gamla vanliga.
Ska allt detta någonsin ta slut? Inte för min skull, inte för din skull. Utan för MÄNNISKANS skull.
Blir så less, om det mot förmodan inte skulle ha framgått. Fan ta vara på det som är unikt och skit i det gamla vanliga. TÄNK OM FÖRFAN
Jag visste inte vad jag hade, tills jag förlorade det.
Du måste flytta på dig.
En tanke slog mig jävligt hårt att det säkert är jag själv som som river och drar mig ned. Halva Linn säger "Du är bra" och andra halvan säger "Du är dålig". Såklart väger den dåliga sidan mer än den bra eftersom t.ex. en dålig kommentar väger mer än 100 bra.
"Jag är bra, fin och rolig" det är de orden jag någon dag skulle vilja säga men de enda orden som ekar inom mig är "Jag är dålig, ful och dryg". Varje dag. Kanske måste den negativa halvan av mig själv flytta på sig så att min positiva halva kan få glänsa? Visst finns det folk som trycker ned mig och på ett eller annat vis bidrar till att känner så som jag känner men en stor del i det hela är fortfarande jag själv.
Du måste flytta på dig.
Ny hårfärg.
Det var meningen att jag först skulle avfärga och sedan lägga i en ljusbrun färg men så blev det inte! Tyckte att avfärgningen blev lite cool och annorlunda så bestämde mig för att ha kvar den någon vecka eller två.
Relationen till livet (nationella tal, svenska)
Alla har vi någon gång slukats upp av det kalla svarta hålet, hamnat längst ned på botten och sedan fastnat där med en känsla av olycka. Samtidigt har vi nog alla också svävat på de berömda rosa molnen och haft en känsla av lycka.
Lycka och olycka
ljust och mörkt
kallt och varmt
glädje och sorg
kärlek och hat
liv och död.
Är det just för den död som vi vemodigt lever? Kan man dra slutsatsen att vi lever för att dö? Ingen vet säkert och alla har vi olika relationer till det liv vi faktiskt lever.
När min väckarklocka på mitt nattduksbord ringer en tidig, kall måndag morgon så är inte det första jag tänker ”tack gud, för att jag lever och är frisk” även fast jag innerst inne skulle önska att det var så. Jag skulle vilja uppskatta många saker mycket mer än vad jag gör.
Är vi nöjda med livet? Idag fokuserar de allra flesta människor om att ”fånga dagen”, ”leva i nuet” och att ”leva varje dag som att det vore den sista”. Kanske är det så att vi tänker på att vi MÅSTE leva i nuet så mycket att vi faktiskt glömmer bort det.
”Det är en konst att vara nöjd. Nöjd med sig själv och nöjd med livet” skriver Jonas Colting i sin krönika Att njuta av livet. Ja jag håller med. Om vi tänker oss att en relation till ett liv ska bli en tavla så använder vi oss av både mjuka och något hårdare penseldrag samtidigt som vi försöker att inte måla utanför. Det tar tid att måla den här tavlan men tillslut så börjar tavlan likna något och vi kanske kan känna oss nöjda. För den där känslan av att aldrig vara nöjd med just ditt liv, hugger dig bara i ryggen. Var istället nöjd över dig själv, över livet även fast du kanske inte fick alla rätt på matteprovet i veckan eller att du gjorde ett litet misstag för någon månad sen.
Jag hatar livet samtidigt som jag älskar det. Tankarna om livet går upp och ned och svänger hit och dit. Vad är ett liv?
Hur ska man leva på bästa sätt? Hur ska jag vara som människa? Hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Vi är många som funderar över hur vi ska gå tillväga för att få den perfekta relationen till livet och dessvärre finns det ju inget konkret svar. Du måste känna efter själv.
Jag tror vi faktiskt kort och gott ska strunta i det ”perfekta livet” och leva det liv vi faktiskt lever. Vi ska fokusera på att vara nöjd istället för att sträva efter något som i de allra flesta fall inte kommer slå in. Livet skulle nog bli så mycket enklare då. Någon dag önskar jag att alla människor inklusive jag kan stå upp och säga ”Det här är jag, det här är mitt liv och jag är fan nöjd”.
Linn Hammarlund
Är det något jag älskar så är det vår huvudstad.
Tår tårar vatten.
Fäller en tår för den jag blivit, för den jag är
Jag vill ju inte. Inte ha det så här
Men det är svårt att veta, svårt att se
Så jag fäller inga tårar, jag väljer att le
Med ett falskt leende
Kan jag för en sekund glömma verklighetens skeende
Regndropparna faller
Jag är som inlåst bakom galler
Jag vill känna tro, jag vill känna lycka
Men kniven mot mitt hjärta slutar aldrig, att skära &trycka.
Det känns, när det gör ont.
Regndroppar faller som tårarna gör.
Idag är en sån där dag som jag snoozar alldeles för länge, drar på mig närmsta mjukisbyxa och verkligen gör allt för att hinna i tid till bussen. Dessutom så regnar det idag. Jag tänkte att jag inte skulle störa mig så mycket på det men helt ärligt så kan jag faktiskt inte låta bli. Nu ska jag snart återgå till min svenska lektion,
därmed försöka att hålla mig vaken. För informationens skull liksom.
Smoothi and dance.
Efter plugget (haha) idag tog jag tag i världens godaste smoothi och höll den hårt innan det var dags för dansträning, extra kurs som faktiskt var rolig! Nu ska jag hoppa in i en låååång härlig dusch. You know, en sån dusch som alla storbloggare brukar ta. Eller hur det är.
SalongN
On tha buss.
Som de resterande dagarna i veckan så sitter jag nu på bussen mot skolan. Jag kan tycka det är skönt och avslappnade att åka buss, särskilt med musik och ensam. Ensam, just på grund av den egna tiden till att fundera och grubbla lite. Skönt sådär innan den långa skoldagen börjar. Nu ska jag hoppa av! Hörs
Somewere over the rainbow är alla lika mycket värda.
Taget från Bobbys blogg:
Då jag ser Bobby som en förebild inom frisörbranchen så vore detta så jäkla roligt. Mitt hår är just nu ett skatbo med urtvättad röd färg med ca. två centimeters grå-liknade utväxt. Med andra ord, förskräckligt fult. Frågan är bara om han endast är ute efter "snygga" hårmodeller eller om det duger med "normala" människor som jag, då jag vet att Bobby kan vara rätt så ytlig. Det återstår alltså att se!
Blå blå vindar och vatten.
Är det något jag har fastnat för så är den färgen blå. Inte ljusblå, turkos eller marinblå utan den här färgen blå som så vitt jag vet inte har något namn. Kanske är det för att mina ögon framhävs något mer eftersom de också är blå. I vilket fall så tycker jag den här blå färgen på kläder är hur fin som helst.
