Det känns som att mitt hjärta snart kommer att explodera. Det går och bär på så många känslor, positiva som negativa. En bomb har bildats i mitt hjärta. Hur ska jag vara? Vad ska jag göra? Vad ska det bli av mej? Skolan. Får ångest så fort jag tänker på den. Jag har vetat vad jag viljat gå för linje hela tiden men nu när jag väl är här så vet jag inte längre. Jag har viljat det här för mycket. Jag har haft för stora förhoppningar. Jag trodde jag skulle ha någon sorts talang som jag tydligen inte hade. Nu är jag en i mängden, igen. Jag går hela tiden och tänker "om några veckor blir det bättre" eller "en månad till så har det ordnat sej.." eller "om jag bara får ett jobb så kan jag börja leva". Jag skjuter fram min livsglädje hela tiden och glömmer bort att vara glad för det jag har. Jag kan inte ens se glädjen i det jag har. När jag är ensam hemma går jag runt och skriker, kastar saker och gråter för att jag inte blev någon annan. Samtidigt tänker jag att det inte finns någon bättre än mej. Jag har nog dubbelmoral i exakt allt. "Allt är bara så jobbigt just nu" skriver och tänker många men nej jag känner att allt är jobbigt jämt. Jag vill känna vardagsglädjen att t.ex. glädje sej åt att jag idag fick en sittplats på bussen men det går inte.