Danny Saucedo.

(  MINNS NI: )

"Jag är inte som alla andra fans som sitter och skriver i detalj vad Danny har sagt och inte sagt, gjort och inte gjort när jag träffat honom. Jag vet att jag bara är en i mängden för honom, men av hans små ord som blir så stora mår jag bra av. Han är inte "bara" en grym artist med en jävlans massa utstrålning och en röst som slår det mesta. Han är också en människa. En människa med ett väldigt stort hjärta. Han hade aldrig tex. behövt skaffa en bilddagbok där han delar med sej av sitt liv och svarar fans i privata meddelanden. För vilken annan artist gör egentligen sånt? Först tänkt jag att "jaja, han får väl säkert hur mycket betalt som helst" men sen när det visade sej att det inte alls var så, så förstod jag verkligen hur stort hjärta han har. Han gör det för våran skull. För hans fans skull. För DIN skull. För MIN skull. På signeringar och liknande skulle han egentligen bara skriva hans auotograf för miljonte gången och hålla munnen stängd. För det är hans jobb. Men med det där lilla extra. Dom små orden som jag sa förut, som blir så stora. Det slår allt. Dom gör att jag tänker fortsätta lyssna på hans musik, ta in hans texter och le åt orden han säger. Det tänker jag göra så länge jag mår bra utav det. "

(Om ni inte minns så här)

Så länge jag mår bra utav det, var det ja. Jag vet inte längre om jag faktiskt mår bra av hela den här grejen. Jakt på lycka? För att jag är uttråkad? En tävling? Ja jag vet inte. För 3,5 år sedan förändrades mitt liv. Det låter stort men jag kan faktiskt säga så. Jag träffade hela EMD på flygplatsen i Göteborg bara sådär. På tre år har väldigt trogna Danny-fans träffat honom ett 100-tal gånger medans jag har haft stora mellanrum mellan träffarna då jag var för liten för att åka själv. Jag skrev "EMD" på alla mina böcker i skolan, hade någon av deras låtar som ringsignal, hade hela mitt rum fullt av affischer och ja, you name it. Jag visste liksom inte att det fanns andra fans mer än den då lyckliga tjejen Nina som vann "EMD-dejten" . Jag var såååå avundsjuk i ett år tror jag. I mitten av åttan började min EMD-sjuka sakta men säkert att försvinna och mitt liv blev mer "normalt" haha. Tills den dag då jag nästan skulle svimma av chock. I våras. När jag skulle få en intervju med alla tre. Utan andra fans, bara dom och jag liksom. I trettio minuter pratade jag med dom ostört. Allt jag kände då och några dagar framöver var endast lycka. Efter den dagen förändrades mitt liv ännu en gång då jag fick kontakt med en tjej som jag numera kallar gummzan. Hon var också ett fan och vi var lika på så många sätt. Vi startade en Danny-sommar tillsammans som jag aldrig kommer att glömma. Så mycket som jag träffade honom den här sommaren hade jag sammanlagt gjort på de tidigare åren. Danny kände någon gång igen mej lite smått och det mådde jag bra av. Fast det sa ju bara poff så var det borta igen. Nu när hösten/vintern trängde sej på så blev det ännu en gång annorlunda. Jag tycker inte att Danny är världens bästa och det har han heller aldrig varit. Han är egentligen en sådan person som jag faktiskt så hårt "hatar". (INTE att jag hatar Danny, utan såna, vanliga personer)"Hej jag är snyggast i världen och får det bekräftat varje dag" eller "Ja jag vet att min musik är bäst". För dom flesta fans är han perfekt och dom gör allt för honom. Ja men jag då? Är inte jag också sån? Jo tyvärr så måste det väl vara så. Just nu om jag ska vara riktigt ärlig (och det ska man ju vara) så följer jag bara honom på grund av äventyret runt omkring och granskar hur han betér sej, vad han säger och hur han gör. Han tillför inte längre något i mitt liv och jag fattar inte att jag förut tyckte att hans poplåtar berörde. Ja dom är "party party" men det finns bara få låtar som faktiskt säger någonting och det är ju egentligen sådan musik jag gillar. Jag har väl varit som alla andra ute efter den där bekräftelsen som man aldrig får. "Att få bekräftelse av dej är ju som att tomten vore blå"  "Nej man måste bara utmärka sej precis som du gör nu genom att skriva någonting vettigt till mej, tack " fick jag som svar en gång för längesedan. Ja. Jo. Precis. Va? Ja. Eller. Va? Nu orkar jag inte mer.. Jag tror inte att fans inser att han troligtvis sitter och snackar en massa om sina "knäppa" fans om kvällarna med hans riktiga vänner, att han går omvägar för att inte bli stoppad av fans, smiter från uppträdanden för att orken inte räcker till att träffa dom som gjort honom till den han är idag och väl på signeringar så säger han saker som "sötnos" och ger ALLA en puss på kinden och kram och ändå känner man sej speciell. Och det är väl självklart att han gör allt det där, han är ju inte mer än människa han heller. Ändå ser många honom som en av dom bästa i världen.

Vet ärligt talat inte vart jag vill komma med detta men ja. Det är så fantastiskt men samtidigt så falskt. Det är väl så världen ser ut antar jag så finns inte så mycket att göra.

Vet inte heller vart du vill komma med det du skriver. Vad får dej att tro att han sitter och snackar skit om sina fans inför sina vänner? huh!!!Ursäkta men faan vad du dömer honom hårt! Jag kan förstå en del av vad du skriver men är det verkligen hans fel att så många avgudar honom? Tvärtemot vad du skriver så har jag uppfattat honom som en kille med båda fötterna på jorden, en person som absolut inte poängterar hur jävla snygg han är hela tiden. Han tycker ju inte ens han är snygg, bara cool. Han erkänner ju att hans musik bara är party-låtar och att t.ex. Maggio är mycket mer cred, det har han själv sagt. Skulle vilja vända på det en aning, hans fans ställer orimliga krav på honom och DÄRFÖR ibland (verkligen inte ofta) så drar han utan att träffa dem. Han är inte världens bästa kille och det är han väl medveten om, men i mitt tyckte så är han rätt underbar faktiskt och gör mer för sina fans än många andra.