Ingen vet vad som händer, utom tystnaden.

Någon står med motorsåg i halsen. Jag spyr upp slem, kan inte andas. Febern börjar stiga. Hjärtat är omvridet flera varv. Hjärnan har sprungit och gömt sig. Människor existerar runt omkring mig men ändå den kalla ensamheten. Vad händer med mitt liv. Sjuk? Psykiskt? Tillfälligt? Just nu. När skolan står på spel. Hur fan ska detta sluta. I need help. Vill bara skrika.
Är så jävla ledsen. Så jävla hopplös.
Jwkakajbabababaabkapasoskbakaöaö

synd är bara att jag inte kan reglerna, till livets skitiga spel.

Livet. Livet är en stort skitigt, underbart spel. Sorgligt nog så står jag här ovetandes om alla de vitala reglerna. Det gäller att fara med osanning och le med huvudet högt som om du aldrig spelat något annat. Som den individ som jag nu tvingas stå för sitter jag på kökstolen och gungar lite lätt åt höger. Just för att utmana ödet om jag ska falla baklänges eller inte, samtidigt som jag ser den vita fyrkanten med svarta ögon rullar lätt över den virkade duken. Det gäller att leva farligt dock samtidigt bibehålla det falska leendet samt det höga, onaturliga huvudet. Varför var det nödvändigt till att bli såhär? Varför är jag på toppen av det underbara berget men samtidigt på botten med sotig aska? Varför. Ordet varför ekar i mitt huvud flera gånger om. Jag inser efter lite tänkande att alla varför är direkt onödiga. Innerst inne i mitt varma hjärta så vet mitt kloka huvud att jag aldrig kommer att få svar. Ingen kommer någonsin få svar på varför. Tänk dig att du knölar ihop en pappersbit där ordet varför har skrivits sjuhundraelva gånger. Blöter det, kastar det i väggen, stampar på det och rent utav misshandlar det. För du kommer ändå aldrig få svar på dina sorgsna, glada, arga eller bittra varför. Ju fortare man inser det så har man kommit ett steg längre i livet. Då kan spelet börja, på riktigt. Det är vad jag tror. Man får ju trots allt aldrig ordning på sitt liv, det kan vara så förfärligt, det kan vara så fucking bra.



RSS 2.0