Vi letar efter något unikt och nytt men vill ha det gamla vanliga.

Jaha. Då satt jag där i tv-soffan för någon vecka sedan likt de flesta och tittade på det nya och färgsprakande programmet X-factor. Den sista utslagningen innan de direktsända programmen skulle börja. En efter en slås ut och jag blir bara mer och mer frustrerad, ja rent ut sagt så fucking jävla arg. För vilka är det som får åka hem och vilka är det som får stanna? Jo alla som är udda, unika och har något eget dom röstas ut. De som har den klassiska rösten och idealutseendet går självklart vidare. Precis som det alltid har varit. 
 
För mig var detta en sådan enorm beskvikelse så jag verkligen trodde X-factor inte skulle vara som alla andra program, utan mer mänskligt och nytt. Allt det som tv-program i alla tider har saknat. Som vanligt så hade jag varit för hoppfull på samhället och dess tänk. 
 
Min allra största irration var när Awa Santesson gick vidare, men inte Sara Nutti
 
Sara är en skön, cool brud som kommer från den minsta byn man kan föreställa sig. Hon ställer sig på scenen och har verkligen en enormt känslofull, härlig och unik röst samtidigt som hon har härligaste personligheten. Hon har allt som jag tycker X-faktoren ska innehålla. 
 
Det enda jag anser som Awa har som är unikt är hennes ålder. Jättesöt tjej, fin röst MEN hon har inget speciellt. Bara vanlig, tråkig, inte egen och ett utseende som gör att hon kan glida in på en räkmacka i många sammanhang. 
 
Vi letar efter någon som har "X-et" men tar bara det säkra kortet och kör på det som ser bäst ut i tv. 
 
Känner att jag inte kan formulera mig på ett moget sätt längre så nu exploderar jag...
 
Varför i helvete är det så jävla viktigt att ha ett fucking jävla äckelbra utseende?
Varför väljer man att tycka att en liten söt oskyldig tjej med en alldeles för vanlig röst är unik?
VARFÖR I HELA FANSKAPET väljer man den snyggaste när personligheten eller rösten är lika? 
Tex. så valde Orup Freja Modin framför Christine Zakrisson. Av en slump? Nej för att Freja är ung, har det idealutseende vi alla suktar efter trots att båda två hade väldigt lika genre och lika röster. 
 
Ja, okej att det är så Sverige ser ut idag och att det är så Idol och alla andra program går ut på. Men nu, nu för i helvete när det skapas ett program där man ska leta efter något alldeles extra unikt men man fortfarande går i samma fotspår gör mig så grymt jävla arg. Vi tar dom tjejer och killar som har helt okejiga röster men framförallt bra utseende. Alltså det bara kokar inom mig. Inom mig finns så enormt många känslor och tankar men jag har så svårt att formulera mig på rätt sätt. 
 
Det jag ville komma fram till var, att vi letar efter något unikt och nytt, men vågar inte satsa ordentligt så vi bestämmer oss för att vi i alla fall vill ha det gamla vanliga. 
 
Ska allt detta någonsin ta slut? Inte för min skull, inte för din skull. Utan för MÄNNISKANS skull.
 
Blir så less, om det mot förmodan inte skulle ha framgått. Fan ta vara på det som är unikt och skit i det gamla vanliga. TÄNK OM FÖRFAN 
 
 
 
 
 
 

Du måste flytta på dig.

En tanke slog mig jävligt hårt att det säkert är jag själv som som river och drar mig ned. Halva Linn säger "Du är bra" och andra halvan säger "Du är dålig". Såklart väger den dåliga sidan mer än den bra eftersom t.ex. en dålig kommentar väger mer än 100 bra.

"Jag är bra, fin och rolig" det är de orden jag någon dag skulle vilja säga men de enda orden som ekar inom mig är "Jag är dålig, ful och dryg". Varje dag. Kanske måste den negativa halvan av mig själv flytta på sig så att min positiva halva kan få glänsa? Visst finns det folk som trycker ned mig och på ett eller annat vis bidrar till att känner så som jag känner men en stor del i det hela är fortfarande jag själv. 

Du måste flytta på dig.



Ny hårfärg.

Det var meningen att jag först skulle avfärga och sedan lägga i en ljusbrun färg men så blev det inte! Tyckte att avfärgningen blev lite cool och annorlunda så bestämde mig för att ha kvar den någon vecka eller två.

Relationen till livet (nationella tal, svenska)

Alla har vi någon gång slukats upp av det kalla svarta hålet, hamnat längst ned på botten och sedan fastnat där med en känsla av olycka. Samtidigt har vi nog alla också svävat på de berömda rosa molnen och haft en känsla av lycka.

Lycka och olycka
ljust och mörkt
kallt och varmt
glädje och sorg
kärlek och hat
liv och död.


Är det just för den död som vi vemodigt lever? Kan man dra slutsatsen att vi lever för att dö? Ingen vet säkert och alla har vi olika relationer till det liv vi faktiskt lever.


När min väckarklocka på mitt nattduksbord ringer en tidig, kall måndag morgon så är inte det första jag tänker ”tack gud, för att jag lever och är frisk” även fast jag innerst inne skulle önska att det var så. Jag skulle vilja uppskatta många saker mycket mer än vad jag gör.

Är vi nöjda med livet? Idag fokuserar de allra flesta människor om att ”fånga dagen”, ”leva i nuet” och att ”leva varje dag som att det vore den sista”. Kanske är det så att vi tänker på att vi MÅSTE leva i nuet så mycket att vi faktiskt glömmer bort det.
”Det är en konst att vara nöjd. Nöjd med sig själv och nöjd med livet” skriver Jonas Colting i sin krönika Att njuta av livet. Ja jag håller med. Om vi tänker oss att en relation till ett liv ska bli en tavla så använder vi oss av både mjuka och något hårdare penseldrag samtidigt som vi försöker att inte måla utanför. Det tar tid att måla den här tavlan men tillslut så börjar tavlan likna något och vi kanske kan känna oss nöjda. För den där känslan av att aldrig vara nöjd med just ditt liv, hugger dig bara i ryggen. Var istället nöjd över dig själv, över livet även fast du kanske inte fick alla rätt på matteprovet i veckan eller att du gjorde ett litet misstag för någon månad sen.


Jag hatar livet samtidigt som jag älskar det. Tankarna om livet går upp och ned och svänger hit och dit.  Vad är ett liv?

Hur ska man leva på bästa sätt? Hur ska jag vara som människa? Hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Vi är många som funderar över hur vi ska gå tillväga för att få den perfekta relationen till livet och dessvärre finns det ju inget konkret svar. Du måste känna efter själv.


Jag tror vi faktiskt kort och gott ska strunta i det ”perfekta livet” och leva det liv vi faktiskt lever. Vi ska fokusera på att vara nöjd istället för att sträva efter något som i de allra flesta fall inte kommer slå in. Livet skulle nog bli så mycket enklare då. Någon dag önskar jag att alla människor inklusive jag kan stå upp och säga ”Det här är jag, det här är mitt liv och jag är fan nöjd”.


Linn Hammarlund

Är det något jag älskar så är det vår huvudstad.

Tår tårar vatten.

Fäller en tår för den jag blivit, för den jag är
Jag vill ju inte. Inte ha det så här
Men det är svårt att veta, svårt att se
Så jag fäller inga tårar, jag väljer att le
Med ett falskt leende
Kan jag för en sekund glömma verklighetens skeende
Regndropparna faller
Jag är som inlåst bakom galler
Jag vill känna tro, jag vill känna lycka
Men kniven mot mitt hjärta slutar aldrig, att skära &trycka.

Det känns, när det gör ont.

Regndroppar faller som tårarna gör.

Idag är en sån där dag som jag snoozar alldeles för länge, drar på mig närmsta mjukisbyxa och verkligen gör allt för att hinna i tid till bussen. Dessutom så regnar det idag. Jag tänkte att jag inte skulle störa mig så mycket på det men helt ärligt så kan jag faktiskt inte låta bli. Nu ska jag snart återgå till min svenska lektion, därmed försöka att hålla mig vaken. För informationens skull liksom.

Smoothi and dance.

Efter plugget (haha) idag tog jag tag i världens godaste smoothi och höll den hårt innan det var dags för dansträning, extra kurs som faktiskt var rolig! Nu ska jag hoppa in i en låååång härlig dusch. You know, en sån dusch som alla storbloggare brukar ta. Eller hur det är.

SalongN

On tha buss.

Som de resterande dagarna i veckan så sitter jag nu på bussen mot skolan. Jag kan tycka det är skönt och avslappnade att åka buss, särskilt med musik och ensam. Ensam, just på grund av den egna tiden till att fundera och grubbla lite. Skönt sådär innan den långa skoldagen börjar. Nu ska jag hoppa av! Hörs

Somewere over the rainbow är alla lika mycket värda.

Taget från Bobbys blogg:

Då jag ser Bobby som en förebild inom frisörbranchen så vore detta så jäkla roligt. Mitt hår är just nu ett skatbo med urtvättad röd färg med ca. två centimeters grå-liknade utväxt. Med andra ord, förskräckligt fult. Frågan är bara om han endast är ute efter "snygga" hårmodeller eller om det duger med "normala" människor som jag, då jag vet att Bobby kan vara rätt så ytlig. Det återstår alltså att se!

Blå blå vindar och vatten.

Är det något jag har fastnat för så är den färgen blå. Inte ljusblå, turkos eller marinblå utan den här färgen blå som så vitt jag vet inte har något namn. Kanske är det för att mina ögon framhävs något mer eftersom de också är blå. I vilket fall så tycker jag den här blå färgen på kläder är hur fin som helst.
Only Star Frill Dress Medieval Blue Bubbleroom.se

Livet är bra underligt.

Ingen vet vad som händer, utom tystnaden.

Någon står med motorsåg i halsen. Jag spyr upp slem, kan inte andas. Febern börjar stiga. Hjärtat är omvridet flera varv. Hjärnan har sprungit och gömt sig. Människor existerar runt omkring mig men ändå den kalla ensamheten. Vad händer med mitt liv. Sjuk? Psykiskt? Tillfälligt? Just nu. När skolan står på spel. Hur fan ska detta sluta. I need help. Vill bara skrika.
Är så jävla ledsen. Så jävla hopplös.
Jwkakajbabababaabkapasoskbakaöaö

synd är bara att jag inte kan reglerna, till livets skitiga spel.

Livet. Livet är en stort skitigt, underbart spel. Sorgligt nog så står jag här ovetandes om alla de vitala reglerna. Det gäller att fara med osanning och le med huvudet högt som om du aldrig spelat något annat. Som den individ som jag nu tvingas stå för sitter jag på kökstolen och gungar lite lätt åt höger. Just för att utmana ödet om jag ska falla baklänges eller inte, samtidigt som jag ser den vita fyrkanten med svarta ögon rullar lätt över den virkade duken. Det gäller att leva farligt dock samtidigt bibehålla det falska leendet samt det höga, onaturliga huvudet. Varför var det nödvändigt till att bli såhär? Varför är jag på toppen av det underbara berget men samtidigt på botten med sotig aska? Varför. Ordet varför ekar i mitt huvud flera gånger om. Jag inser efter lite tänkande att alla varför är direkt onödiga. Innerst inne i mitt varma hjärta så vet mitt kloka huvud att jag aldrig kommer att få svar. Ingen kommer någonsin få svar på varför. Tänk dig att du knölar ihop en pappersbit där ordet varför har skrivits sjuhundraelva gånger. Blöter det, kastar det i väggen, stampar på det och rent utav misshandlar det. För du kommer ändå aldrig få svar på dina sorgsna, glada, arga eller bittra varför. Ju fortare man inser det så har man kommit ett steg längre i livet. Då kan spelet börja, på riktigt. Det är vad jag tror. Man får ju trots allt aldrig ordning på sitt liv, det kan vara så förfärligt, det kan vara så fucking bra.



my girls ♥

Du är varken bättre eller sämre än någon annan - argumenterande uppsats

Hon där borta av korridoren med svart sotigt hår granskar mig uppifrån och ned med ett ansiktsuttryck som får mig att framhäva känslan av oduglighet. Han där, som sitter någon decimeter ifrån mig på den röda plaststolen höjer det ena mörka och buskiga ögonbrynet när jag med snabba steg passerar. Att jag inte har anlagen till ett modellutseende och därmed inte ser ut som en modell är givet. Gud hade inte heller uppskattat mitt beteende om jag skulle tro på honom och jag varken kan, vill eller ska bete mig så heller. Skulle aldrig bete mig som den oskyldiga flickan som aldrig för en talan om sina egna uppriktiga åsikter bara för att jag är jag.
Med detta vill jag säga att utseendet inte ska spela någon roll. De senaste kläderna från det populära märket har en individ som jag förstås inte heller. Vad är en individ som jag då? Osynlig, utan värde eller rent utav kanske utan känslor? Kan ni svara på de enkla frågorna om varför jag inte duger precis som den människa som jag är? Ja just det, ni. Vilka är ”ni”? Jo, ”ni” är de människor som försöker visa sig flera nivåer högre och bättre genom med den lilla kraft de har, trycka ned de faktiskt riktigt starka människorna som av något motiv ”inte är som ni”.
Flera obehagligt sorgliga känslor kryper inom mig när någon har en negativ åsikt om någon annans utseende. Det går bara inte att förstå att vissa elaka, svaga och känslokalla människor kan klanka ned så fruktansvärt på personer som i sin tur får så vansinnigt lägre självförtroende men som dock döljer det med det berömda falska leendet.
Innan hösten sakta smög sig på och innan jag började här, på Solhagagymnasiet så trodde jag att man faktiskt hade lagt manken till och vuxit upp från sådana här barnsligheter men jag hade sorgligt nog fel.
För det första så ges aldrig chansen till att visa att jag faktiskt är så mycket mer än mitt yttre.
För det andra så kan de människor med ett ”bra” utseende föra en falsk markandsföring och genom sitt yttre få chansen till att spela någonting de inte är.
Och för det tredje så förlorar samhället tusentals intelligenta individer och därmed intelligenta tankar när man väljer individ efter utseende vid t.ex. jobbintervjuer.
Det är förståligt att människor har olika åsikter om utseende och jag är beredd på att folk kommer tycka mina åsikter kan jämföras med en påse skit men jag tror också att jag kan väcka åtminstone ett dussin tankeställare. Det är tufft att försöka acceptera sig själv när de högt placerade hela tiden är där och hårt knuffar ned mig eller dig för vår självkänsla-stege.
Du är varken bättre eller sämre än någon annan. Kom ihåg det.

Hopplös

Kommer jag alltid vara den fula som ingen vill ha? När ska det bli min tur? Den kanske aldrig kommer. Sitter där 50+ och fortfarande Forever alone. Jag är nog tydligen inte värd att älskas. Hur kan alla andrs lyckas, medan jag bara gråter?

Tidigare inlägg
RSS 2.0