snart rinner tårarna ner för mina kinder.


Jag försöker. Jag kämpar och kämpar för varje dag som går men för vad kämpar jag egentligen? Imorse kände jag mej svag. Jag kände mej yr. Kände hur panikångestkänslan spred sej över hela min kropp och ströp mej. Jag stretade emot i hopp om att det snart skulle gå över. Den vet när jag mår dåligt. Då kommer den. När jag redan mår som sämst. Har inte nämt den på senaste tiden, för jag klarar mej själv. Jag bara inte orkar mina vardagsrutiner längre. Jag orkar inte gå till skolan, för varje dag är en kamp. Jag orkar inte träna basket, jag känner ingen glädje av det. Även fast jag egentligen vet vad som är rätt och fel så blundar jag för det. Jag vet att det är många som har det sämre än jag men vi kanske tycker att våra problem är lika stora.

Alla krav på hur man ska vara, ännu en gång hur man ska se ut, hur man ska prestera, hur man ska vara för att vara värd en vän, hur man ska våga leva. Allt tynger ner mej. Jag bär en ryggsäck med sten i. Varje dag känns det som jag klättrar med ryggsäcken upp för ett stort berg. Jag vill känna glädje i vardagen, men jag hittar den inte.

Jag sitter här med mina svaga armar.. Känner hur tårarna snart börjar rinna ner för mina kinder. Varför? Jag kan inte känna frihet, jag kan inte andas ordentligt. Jag bara hoppas och hoppas att det någon gång ska bli bra.


Även om det bara är "det kommer gå bra linn" så är det inte bara för mej.
Ni vet vilka ni är.



Det här är den riktiga linn, som jag vill vara.

Kommentarer
Postat av: SOFIE

Du ÄR den Linn också. Det är bara det att hon göms undan lite ibland när allt annat tar över. Du vet var du har mig och det är bara att höra av dig oavsett om du är glad eller ledsen. Kram

2011-03-24 @ 21:12:53
URL: http://sdelltorp.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0