Jag har skrivit lite om min panikångest i ungefär ett
år nu. Jag var ungefär 10 år när jag kände en speciell,
overklig, äcklig känsla som var/är jättesvår att sätta ord på.
Jag började känna denna känsla väldigt ofta. Det enda settet
att "få stopp" på den var att sova.
Efter ett tag gick jag till läkare men dom sa såklart att
allt såg bra ut.
Jag kände såhär varje dag en periord.
Jag gick till läkare väldigt ofta.
Men aldrig kunde någon hitta något fel.
Jag kände alltid att jag höll på att dö.
Ingen förstod hur jag kände.
Nästan inte ens jag själv.
Men känslan av att känna sej döende ofta,
kan jag lova att det var ett helvete.

Efter 6 år bestämde jag mej att fan det här måste få ett slut!
Jag gick till en läkare ännu en gång.
Försökte beskriva så bra som möjligt.
För första gången var det en läkare som gjorde något.
Han skickade en remiss til BUP.
Det gick någon månad så jag hade glömt bort detta.
Men då efter ungefär en månad får vi ett brev hem
från BUP där det står att vi har fått en tid till att komma dit.
Jag blev nästan arg, för jag ville bara inte gå dit.


Jag följde motvilligt med. Vi gick in i väntsalen väntade och väntade. Ingen kom. 5 minuter gick, 10 minuter gick 15 minuter gick. Efter cirka 20minuter måste vi gå och fråga och då kommer någon och tar emot oss. Vi sätter oss ner. Jag blir svettig. Vet inte vad jag ska säga. Terapeuten eller vad det nu var öppnar munnen. Han tänker nu säga vad jag lider av. Efter 6 jävla år kan det vara någon som har någon aning om vad jag lider av. Usch. Jag gråter när jag skriver det här. Varför har ingen kommit på det här tidigare? Han öppnar munnen. Säger ordet – PANIKÅNGEST. Jag får en chock. Jag tror ingen fattar hur det kan kännas att efter 6 års jakt efter en ”diagnos” som man kalla det, så är det helt plötsligt så självklart att man har panikångest. Vi börjar prata lite smått och han ursäktar sej om att dom hade glömt bort tiden. Han ställer vanliga frågor. Som jag har fått av alla skolsköterskor, läkare och nu, här. Vi pratar lite mer och jag får fylla i ett papper om panikångest.  Vi åker där ifrån och jag känner mina tårar inombords.



Det där var lite kort som jag skrev precis
men också från min kanske blivande bok.



LINN